Lyckan i smärtan

Det är skönt när det gör ont. Man har hört det förut. Att smärtan är ens bästa vän när det kommer till tuff fysisk ansträngning. Men hur man än vill se på det. Även om smärtan kan vara en vanesak saknas en ingrediens i skälet till löparens motivation. Varför?

Långdistanslöpning är som de flesta vet inte allas kopp te, som man säger. Men de som väl valt att löpa och löpa i resten av sina aktiva liv har väl ändå någon sorts skäl till varför de springer. Det är ju jobbigt och det gör ont. Så antingen handlar det om att man vill och njuter av att plåga sig. Eller så handlar det om att man vänjer sig vid smärtan och själva utövandet ger en frihetskänsla som påminner om människans själva väsen. Förmodligen gäller nog båda i fallet med löpning och cykling. Det vill säga att både lidandet och känslan av aktivera sig hänger samman. De skapar, båda två, den dynamiska upplevelse som ger hårt kroppsligt arbete en belönande och euforisk känsla.

Långdistanslöpning

Missar poängen

Många människor tränar av alla fel anledningar. Man vill gå ner i vikt – inte för att bli få en bättre hälsa utan för att man så gärna vill bli smal och snygg. Därmed tappar man den där känslan som förenar längtan efter arbete med själva ansträngningen av löpningen. Löprundan blir aldrig som man förväntar sig om man förknippar den med skönhet. Det finns till och med de som sminkar sig och självmedvetet tar på sig fina kläder för att vara snygg i spåret. Oftast är det dessa personer som springer alldeles för långsamt eller alldeles för kort för att träningen ska ge resultat. Lidandet i löpningen är inget annat än den vackra känslan att kroppen får göra något den är byggd för. Arbete. Snacka om meningen med livet. Sartre skulle bli glad om han fick ett par löparskor.